Selma Lagerlöfs geni

Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.

Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla eller sympati.

– Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga

Så skrev Selma Lagerlöf år 1891 om en ung kvinna, Marianne, som hela sitt liv blivit sedd och hyllad för sitt utseende. Hon såg sig själv utifrån, med själviakttagelsens blick, utan att komma undan ens i ensamheten. Selma Lagerlöf visste inte att just det här stycket skulle vara en kärna i den moderna kvinnans upplevelse av livet över hundra år senare. Stycket är mer sant än någonsin. Till och med i historien får själviakttagelsen ett manligt kön. Det är den manliga blicken.

Oavsett om man har ord för det eller inte, så är the male gaze något som formar hur en klär sig, står, går, ler och flyttar lådor på vinden. Den manliga blicken tillhör inte en specifik person- det räcker inte att gå till ett tomt rum- eftersom den manliga blicken tillhör samhället självt, och har integrerats i ens egen hjärna. Det finns inte en rörelse, inte en kroppsdel som den manliga blicken inte kan nå; man kan inte korsa benen, locka håret eller dricka en drink utan att man modifierat rörelsen efter vetskapen om att man är Sedd.

Det finns många feministiska teoretiker som skrivit om detta, som har sett hur kvinnor omedvetet (och medvetet) anpassar sig efter att bli Sedda. Ett berömt citat av Margaret Atwood är:

Male fantasies, male fantasies, is everything run by male fantasies? Up on a pedestal or down on your knees, it’s all a male fantasy: that you’re strong enough to take what they dish out, or else too weak to do anything about it. Even pretending you aren’t catering to male fantasies is a male fantasy: pretending you’re unseen, pretending you have a life of your own, that you can wash your feet and comb your hair unconscious of the ever-present watcher peering through the keyhole, peering through the keyhole in your own head, if nowhere else. You are a woman with a man inside watching a woman. You are your own voyeur.

– Margaret Atwood i The Robber Bride

Den som är omedveten kanske tror att hon inte nås av Blicken. Blicken är ingen person, bara ett sorts metafysiskt väsen som enbart kan nås genom teori, så många lever hela sina liv utan att känna till att de är Sedda. De drar in magen, har vit BH under vita skjortor, tänker på kvinnan i schamporeklamen när de duschar med ögonen slutna och tror att de gör allt detta opåverkat. Det gör man inte. Man är alltid påverkad av Blicken. Till och med om man anstränger sig för att inte vara opåverkad av Blicken, så vet man ändå att den existerar, och alltså blir man påverkad av den, bara åt motsatta hållet.

Men att känna till detta är bara första steget på många lager som måste skalas bort. För när ens hjärna väl har tagits över av Blicken börjar den modifieras; den börjar vilja se yngre ut än vad den är, den börjar modifiera sina relationer till att passa Blicken, den anpassar alla rörelser och klädval. Den blir koloniserad. Kolonisering innebär, enligt Oxfords ordbok, ”the action of appropriating a place or domain for one’s own use.” Att ta över en plats eller domän för ens egen användning. Vad är den manliga blicken då, om inte en kolonisatör?

Det var detta som Selma Lagerlöf skrev om, när hon skrev om kvinnan i Gösta Berlings saga. I boken var hon bara en sidofigur, någon som Gösta Berling träffar en gång, men relationen tar slut och Marianne blev aldrig fri från iakttagaren. Gösta Berling lyckades befria henne en kort stund, så att hon på riktigt kunde känna förälskelse till honom utan att plocka sönder sig själv, men friheten försvann när Gösta Berling försvann. Hon kunde kanske inte bli fri på egen hand. Kan man bli det? Kan man lyckas avkolonisera sin hjärna från Blicken?

Under Blicken kan allt vara en fetisch,  varje kroppsdel och rörelse. Man vet det om man är på internet, och man vet det ensam ute i skogen, ända från den ålder man lärde sig att man hade en kropp som andra tittade på och bedömde. Det upplever vi på 20-talet precis som Marianne Sinclaire gjorde på sin tid.

Kroppen kanske aldrig blir fri, så länge man lever i ett samhälle. Men från hjärnan fortsätter de patriarkala stygnen att sprättas bort. Jag tänker fritt!