Feminism och kvinnoförtryck i det patriarkala Indien

Posted On januari 19, 2021

Äldre inlägg: kategorin för texter jag skrivit mellan 2017 och 2021 när jag bloggade om feminism.

I korthet: I Indien, finns stora problem med patriarkala attityder mot kvinnor. Men samtidigt finns det mycket kvinnokamp där att inspireras av. Här tar jag upp tre indiska feminister och deras viktigaste frågor.

Den 9 augusti, kom det en hemsk nyhet från Indien. Rubriken var: ”6-yr-old Hapur rape victim ‘extremely critical’, police release sketches of accused”. Det här är ett fall i en lång rad av fruktansvärta brott mot kvinnor och flickor i Indien, varav ett av de kändaste är från 2012. Ett gäng män i Delhi våldtog en kvinna på en buss tills hon senare dog av sina skador. Senare gjordes dokumentären ”Indiens dotter” om fallet. Indiens dotter målar upp en bild av ett land som brottas med extrem fattigdom och patriarkala attityder mot kvinnor.

Om feminismen i Sverige har uppförsbacke, hur är det då inte för feminister i Indien? Det är lätt att fastna vid förtrycket, men där det finns förtryck finns det motstånd. Det finns otroligt mycket feminism och kvinnorättskamp i Indien! Här kommer tre feminister som i Indien arbetar för kvinnors rättigheter.

Dr. Syeda Saiyidain Hameed

Är en indisk författare, utbildare, kvinnorättskämpe och aktivist. Hon började som föreläsare på  Lady Shri Ram College for Women, och jobbade sig hela vägen upp till Indiens regering där hon satt i planeringskommissionen. Deras jobb var att utveckla landet. I Indien är frågor om skola, rent vatten, avlopp och preventivmedel väldigt viktiga kvinnofrågor, och har Hameed alltid brunnit extra mycket för utbildning för kvinnor. Hon kommenterade Shaheen Bagh, som var en av världens största demonstrationer med mest muslimska kvinnor. De protesterade mot att minoriteter fick medborgarrättigheter, alla förutom muslimer. Och mot polisbrutalitet, arbetslöshet, att kvinnor inte var säkra och mot den fattigdom. Dr. Syeda Saiyidain Hameed sa om den här protesten: ”Att Shaheen Bagh inte har en specifik ledare är en stor styrka. Det finns en grupp som organiserar, men det har inte kommit fram en ledare. Medlemmarna i kommittén förändras också, och det är en fördel.”

Att inte ha en specifik ledare är alltså ett arbetssätt för feminister runtom i hela världen! Läs gärna också länken om Shaheen Bagh, jag tycker det är viktigt att känna till vad det är.

Kavita Krishnan

I demonstrationerna efter Delhi-våldtäkten 2012, blev det vissa personer som fick en mer framträdande roll. En av dessa var Kavita Krishnan, en feministisk aktivist som också är med i dokumentären Indiens dotter. Hon är sekreterare i Indiens progressiva kvinnoförening (All India Progressive Women’s Association) och är också med i Indiens kommunistiska parti. Men kändast är hon för sin roll i våldtäkts-protesterna, och det var hon som använde uttrycket ”Freedom without fear” i ett av sina protesttal utanför chefsminister Sheila Dikshits hus i Delhi. Kavita Krishnan höll Sheila Dikshit ansvarig, som politiker, för bussvåldtäkten och ville att hon skulle avgå. Kavita Krishnan är emot dödsstraff och kemisk kastrering för våldtäktsmän, för så få blev dömda att det inte skulle vara avskräckande. Det är en viktig feministisk idé att inte fokusera på straff, utan på förändring! ”Freedom without fear!” skanderades  det på Delhis gator efter att Krishnans tal blivit viralt.

Deepa Narayan

Deepa Narayan är en indisk sociolog och författare, och jag fick reda på henne genom hennes bok ”Chup: Breaking the Silence about India’s Women”. På Youtube kan man lyssna på en intervju där hon berättar om den, med titeln ”7 bad habits that women must unlearn, with Deepa Narayan”. I boken har hon gjort intervjuer med 600 män och kvinnor, och till slut kom hon fram till en enda viktig lärdom. Kvinnor får sedan födseln lära sig att utradera sig själva. Kvinnors kroppar osynliggörs, man pratar inte om dem utan skam, vilket leder till självhat. Det leder också till att flickor och kvinnor inte kan prata om våld mot dem, för hur pratar man om våld mot något som inte pratas om?

Män däremot får lära sig att ta plats, prata även om de inte har något att säga, vara entitled. Deepa Narayan tog fram sju vanor som kvinnor måste göra sig av med: 1. Att hata sina kroppar 2. Att tysta sig själva 3. Att behaga andra på bekostnad av sig själva 4. Att känna skam kring sin sexualitet 5. Att inte lita på andra kvinnor 6. Att beskriva sig själva med ord som osjälvis, mor, pliktskyldig och så vidare. 7. Att vara beroende av män.

Deepa Narayan använder ordet ”vanor” för att säga att det här är inte något medfött och naturligt! Det är något inlärt, och därför kan man förändra det. När kvinnor protesterar, antingen i Delhi eller Shaheen Bagh, vet vi alltså att de kämpar emot hela sin uppväxt och allt de lärt sig om vad kvinnor är.

Indisk feminism är ett föredöme.