Svante Thunbergs tjatande

Äldre inlägg: kategorin för texter jag skrivit mellan 2017 och 2021 när jag bloggade om feminism.

Igårkväll såg jag dokumentären om Greta Thunberg på SVT. Har ni sett den? Den var sjukt bra, tyckte jag. Man fick verkligen en större bild av Greta och hela resan hon gjort, men det blev också tydligt hur orimligt det har varit av politiker att lägga så mycket på en tonårings axlar. ”Fortsätt, Greta!” hördes genom hela filmen, men precis som hon sa, de går till ungdomarna för att få hopp istället för att själva göra något åt problemen.

Något oväntat jag fick se, var också Svante Thunbergs och Gretas relation. Han var otroligt stöttande! Hur många pappor skulle åka runt på det viset? Han visade sig också vara duktig på att organisera, logistik, kommunikation, allt möjligt… men att hantera autistisk kommunikation, ur det lilla man fick se i dokumentären, där finns det några saker att lyfta.

Vid flera tillfällen i filmen, så lyssnar han inte alls på Greta. Alla tillfällena är något man gör välvilligt och av kärlek, som egentligen kan skada. Till exempel, så är de en gång sena medan Greta sitter och översätter en text på datorn. Hon vill göra en rätt översättning av några ord till franska, medan Svante står bredvid och gång på gång säger att ”det spelar ingen roll”, ”du behöver inte”, ”släpp det”. Vad händer om man säger så? I den här situationen…

1. … lyssnar inte Svante på Greta.
   Hon säger mycket tydligt att hon just nu behöver ordna det här, vilket Svante skulle ha lyssnat på istället för att sucka irriterat och säga ”snälla”. För att sedan gå ut och sätta sig i trappen när Greta blev upprörd. I en stressad situation är det extra viktigt att kunna lyssna, eftersom det redan är stressigt i sig att inte bli lyssnad på.
2. … säger Svante att det Greta tycker är viktigt inte spelar någon roll.
   Det här har inte bara med autism att göra, utan varför skulle man säga så till barn över huvudtaget? I den här pressen kunde han ändå ha bekräftat att det visst var viktigt vad hon gjorde. För det var ju det, för henne.
3. … missar han helt hennes sätt att fungera.
   Svante säger: ”Du behöver inte fastna i de detaljerna. Det spelar ingen roll.” Men tidigare i dokumentären, hade Greta sagt att hon hade detaljseende. Det måste Svante ha känt till! Hur kan man be någon som ser detaljerna, att inte fastna i detaljerna?

Greta säger flera gånger ”nej, nej, nej, sluta, sluta” utan att det hjälper. Det är egentligen en ögonblicksbild av hur det kan vara att ha autism, och hur det kan vara att vara ett barn: det spelar egentligen ingen roll vad man säger. De här sekvenserna är egentligen väldigt korta och bara en liten, liten del av dokumentären, men de små handlingarna är också viktiga. Bitarna med en tjatande Svante var väldigt jobbiga att titta på; om en förälder visar det här beteendet, hur många fler gör inte samma sak? Det var också jobbigt att se hur han tjatade och pressade Greta till att äta något.

Jag vet att man inte kan döma en relation efter några scener i en klippt dokumentärfilm, och det är inte vad jag gör här heller. Utan jag vill lyfta ett vanligt problem som jag här såg ett exempel på.