Bokrecension: Nunatak av Anna-Karin Granberg

Posted On oktober 10, 2020

Äldre inlägg: kategorin för texter jag skrivit mellan 2017 och 2021 när jag bloggade om feminism.

Den här recensionen publicerades först i Kvinnofrontens nyhetsbrev.

När jag sätter mig för att titta igenom boken ännu en gång och tänka igenom hur jag ska skriva den här recensionen, känner jag ett ansvar att göra den rättvisa. Jag försöker få med både bokens handling, och mina tankar om den.

Nunatak är egentligen två böcker, två självbiografier. Den första utgiven 1992, den andra 1994. AK beskriver sitt uppväxthem, sina föräldrar, sig själv på ett sätt som visar att hon verkligen studerat sig själv utifrån på ett väldigt detaljerat sätt. Det här är en historia om incest och föräldrar så dysfunktionella att det är svårt att försöka uppleva dem som människor. Det enda väldigt förvirrande för mig var att första självbiografin lades sist och den andra först, så jag läste i kronologisk ordning och började i slutet.

Första boken är påfallande kroppslig. Man kommer in i ett barns hjärna, där världen upplevs genom dofter och olika texturer. När den lilla flickan badar med sin pappa och han trycker ner hennes huvud under vattnet, fyller hennes mun med sitt kön och sen släpper när mamman kommer in, läser man det genom upplevelsen av vatten som dras i näsan och förvirring över varför hon skulle ta något man kissar med i munnen. Händelsen förstås genom kroppsliga upplevelser, inte genom intellektet. Men boken hade varit obegriplig om den enbart hade varit skriven så, så författaren AK finns med och förklarar vad som händer ibland. Till exempel:

”Han köper smycken av plast till henne, han ger henne en Baby Doll-pyjamas, han uppvaktar henne, nu, medan hon ännu är någorlunda ung och fräsch. Han kramar och smeker henne inför sina manliga kamrater, han stoltserar med sin egendom, han yvs med rätta inför sina vapenbröder. Hon är inte ens köpt, hon är hans, av hävd och av naturen.”

Man får följa AK genom barndomens förvirring samtidigt som hon den vuxna förklarar och fyller i. Barndomens kroppslighet beskriver i lukter:

”Lukterna: öl luktar surt och beskt, rödvin luktar som nyvässade blyertspännor, vitt vin luktar sten och metall. Den som har druckit har en kemisk, sötaktigt kväljande lukt. Inte bara andedräkten luktar utan hela kroppen, det är som om giftet tränger ut genom porerna i huden.”

Medan stycket efter fyller i med den vuxnas ord, som kan klä kroppsliga upplevelser med förståelse:

”Som vuxen grips jag av äckel och ångest när jag känner lukten av fylla. Den väcker minnen av pappa. Mot slutet, innan han flyttade, var han ett fyllo som höll till på en bänk bland andra fyllon. Hela hans varelse var impregnerad med alkohol, tobaksrök, svett och skit. Jag tycker ofta att jag ser honom ute på stan, men det är alltid bara en skäggig alkoholist vilken som helst.”

Alkohol blir inte längre bara en lukt utan en förståelse av handling (att dricka) och konsekvens (att bli ett fyllo). Det är som att AK vill visa hur all kunskap man får om världen börjar som en kroppslig upplevelse. Det är precis som när ens kunskap om feminism börjar med mäns händer, deras kön och munnar. Vem hade förstått feministisk teori utan den kroppsliga upplevelsen av ett patriarkat?

Den andra boken är dovare och långsammare: hon kommer bort från föräldrahemmet men lever med efterverkningarna av sin uppväxt. Här tycker jag bokens absolut bästa stycke kommer:

”När vi var små tog man fortfarande studentexamen. Anförvanter och vänner stod på skolgården med blommor och ballonger. Jag brukade gå till skolgården på kvällen när alla gett sig iväg för att fira. Man kunde hitta små, små studentmössor, trasiga blommor, allt möjligt fint. Bitar av andras lyckliga stunder, deras vackra ögonblick, ta upp dem och hålla dem i handen. Du vet ingenting om vad som hände sedan. Du har fingrar smala som sälgkvistar, du vill inte gå hem fastän det börjar bli mörkt.” Utanförskapet i att gå och leta bland resterna av andras studentfiranden.Egentligen är hela boken en beskrivning av utanförskap, men i vuxen ålder blir den mycket mer påtaglig. AK tillbringar fem hela år i exil i Finland.

Boken är en kamp mellan kroppens upplevelser och ett intellekt som försöker göra dem begripliga och försöka förstå dem, men det är också en brinnande deklaration för barns rättigheter. Jag kan så väl känna igen mig i känslan av att vilja ge barn något vapen, något att skydda sig med när vuxna misshandlar och förgriper sig på dem. Det blir så tydligt att de inte har någonting.

I andra boken får man se människans förmåga till självläkning. Symbolen för självförstörelsen blev alkoholism, men symbolen för självläkning blir en katt. En annan levande varelse som älskade och behövde henne, och när man läser boken märker man att katten Oskari blir en vändning.

Trauma kanske förändrar ens förhållande till ens kropp för evigt, men AK skriver: ”Om Flickan aldrig lär sig tala igen är det enda jag kan göra att skydda henne.” En historia om vuxenvärldens svek blev en historia om en vuxen som inte svek sig själv.