Onlyfans- förtryck under parollen frihet

Posted On maj 26, 2020

I korthet: Onlyfans blir allt populärare som plattform för porr, speciellt bland unga. I texten analyserar jag det ur ett feministiskt perspektiv.

Trendspaning: Onlyfans. En hemsida som liknar Instagram, förutom att man själv måste söka upp användarna och betala för att få se deras flöde. De senaste åren har detta koncept exploderat i popularitet. De flesta användarna är kvinnor vars flöde består av pornografi (dessa är också de som tjänar mest), och de flesta betalande fans är män.

Vad gör Onlyfans annorlunda från Scandalbeauties och andra betalhemsidor? Jo, det finns inga mellanhänder och direktiv (Scandalbeauties har t.ex. uttalat att man ska lägga upp ”sexiga bilder och videos”). Att det är ”helt fritt” gör Onlyfans extremt tacksamt att analysera ur ett feministiskt perspektiv.

Hur funkar Onlyfans?

På Onlyfans finns det inget flöde där man kan hittas, utan man måste själv bygga sin följarbas på en annan plattform, till exempel Instagram. Sedan dirigerar dem till Onlyfans och lockar med innehåll följarna skulle vara villiga att betala för. Onlyfans ägare tillhandahåller endast plattformen, ungefär som Uber, Workish eller någon av de andra otaliga aktörer inom en så kallad plattformsekonomi. Plattformsekonomi innebär att beställare och utförare i princip får sköta sig själva på en existerande plattform, oftast en app.

Användaren på Onlyfans får behålla 80% av sina intäkter och slipper delvis förhålla sig till det som gör porrproduktion till ett helvete; producenter, rekryterare, managers, det vill säga män som ska bestämma över en. De producerar och lägger upp sitt material själva. I New York Times artikel om Onlyfans berättar en användare om hur hemsidan hjälpt hen klara sig ekonomiskt, men utan risken som prostitution eller annan porrproduktion innebär. Men det kommer med ett pris: I flertalet artiklar och Youtubevideos om Onlyfans vittnar användarna om den enorma mängd arbete som krävs för att hålla igång sin sida och ha kvar sina fans. De exploateras alltså inte endast sexuellt, utan även emotionellt.

Emotionellt arbete

Det emotionella arbetet går ut på att lära känna sina fans, chatta med dem i timmar, spela in videos till dem för extra betalning där de spelar upp olika roller. Sociologen Arlie Russell Hochschild myntade begreppet ”emotional labour” för att beskriva hur vissa yrken kräver att den anställda kontrollerar sina känslor, eller använder sina känslor.

Linnea Kjell och Malin Lindström skriver i uppsatsen ”Emotionellt arbete inom socialt arbete” (2019, sida 10) att känsloarbete kan leda till utbrändhet, skuldkänslor eller cynism. Kvinnoyrken kräver känsloarbete i mycket högre grad än mansyrken, och Onlyfans är i högsta grad ett
kvinnodominerat serviceyrke.

Sanningen om Onlyfans

Alla kvinnor inom porr och prostitution tvingas till detta emotionella arbete, samtidigt som de befinner sig i en extremt utsatt situation. Föreställ er detta: att behöva vakna varje morgon, dag ut och dag in, och läsa om män som vill knulla en, se ens blygdläppar och anus, som skriver om sina allra mest perversa fantasier, kanske utvecklade på andra pornografiska sidor. Det är inte sexigt, det handlar om pengar precis som all annan sexuell exploatering.

De kanske skickar bilder på sina håriga, blålila könsorgan. Ens ekonomiska överlevnad hänger på att man ger dem komplimanger, svarar dem, skickar smileys och långa stycken om hur mycket man älskar att suga på en kuk som precis varit i ens egen ändtarm. Det här är vad det innebär att sälja pornografi på Onlyfans. Den som kallar detta frihet är rubbad.

Du slipper lukten av otvättade kalsonger och kladdet av sperma (prostituerade slipper inte), men att läsa om sin egen kropp på ett objektifierande sätt, och ständigt, utan slut, objektifiera sin kropp bryter ner en psykiskt. ”Arbetsplatsen” är ofta också i ens eget hem. Det är kusligt hur detta förtryck kan kallas för frihet.

Förtryck maskerat som ”frihet”

Onlyfans ägare kan exploatera sina arbetare både emotionellt och sexuellt; eftersom de tjänar pengar på deras kroppar är de den digitala världens hallickar. De låter kvinnor brytas ner psykiskt medan de skamlöst tar 20% av deras intäkter. Tvånget är inte explicit, utan tvånget är inbyggt i systemet. För att tjäna några pengar måste man visa mer och mer, man måste ”bygga relationer” med sina följare.

Enligt affärsidén är man alltså ”fri” att lägga upp vad man vill på hemsidan så länge man kan tjäna på det, och ägarna tvingar inte personligen någon att exploatera sin egen kropp. Men med det inbyggda tvång som ens inkomst bygger på, blir denna ”frihet” bara som ännu en förtrycksmetod.