Ojämställdhet i förskolan är katastrofalt

Posted On maj 13, 2020

I korthet: Interaktionsforskning har bevisat att man behandlar pojkar och flickor olika utifrån kön. Men de katastrofala effekterna syns inte direkt, så man kan jämföra med klimatförstöring.

Förra året läste jag en uppsats, som jag hittade nu igen av en händelse. Den är skriven av Hilda Virsand, som gjorde en studie i en katalansk förskola. Ämnet är jämställdhet. ”Rosa är en tjejfärg- en fallstudie om genuskonstruktion i en katalansk förskola”. När jag själv jobbade på skolor och förskolor i Sverige såg jag samma ojämställdhet som beskrivs i uppsatsen, så även om den inte gjord i Sverige är den helt klart relevant här med. Jag tänkte ta upp tre problem jag tycker är störst, men det fanns jättemycket mer intressant i uppsatsen.

1. Vuxna justerar barnens beteende efter könsnormer

Barn är känsliga för vilka reaktioner deras handlande får. När vuxna ignorerar, rynkar på ögonbrynen eller skrattar åt dem skickar det olika signaler till barnet, som på det sättet lär sig vad det ska göra och inte. Mycket av det här gör man omedvetet, och könsnormer styr vilka reaktioner barn får. Man tror flickor och pojkar beter sig olika naturligt, men egentligen följer de bara de beteenden som vuxna visar dem att de ska ha. Flickor slutar vara högljudda och dominanta när det bemöts av tystnad eller missnöjdhet, medan pojkar förstärker det eftersom det bemöts av skratt eller uppskattning (sida 9 i uppsatsen). Till exempel.

2. Stor skillnad mellan upplevd jämställdhet och faktisk jämställdhet

I uppsatsen intervjuade Virsand några pedagoger, och vissa sa att de behandlade flickor och pojkar lika, medan andra erkände att det var svårt trots att de försökte. Ändå visade observationerna att flickor och pojkar behandlades mycket olika. Pojkar fick mycket mer uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda snabbare, medan flickor blev hyschade mer och ibland blev ignorerade. Även de pedagoger som var medvetna om problemet och ville ändra på det, såg inte hur mycket de fortsatte att bete sig ojämställt. Mot sin egen vilja.

3. Barns könsroller förstärks i fri lek

”Eidevald (2009) menar i sin avhandling att den fria leken (…) ofta förstärker roller istället för att utmana dem. Det vill säga, barn övar på det som de redan kan och känner till.” (sida 29 i uppsatsen). Även om barn experimenterar med olika könsroller, så är det tydligt att de vet vad som förväntas av dem och att de förstärker det. När vuxna leder leken kan de styra så att den blir mer könsneutral. Barn tar med sig vad de lärt sig från vuxnas reaktioner in i den fria leken. De internaliserar könsnormer.

Videon är ett nyhetsinslag om ett annat barn- drag queen, jag tycker det illustrerar bra hur enkelt barn lär sig könsrollerna. Men det här var det från uppsatsen! Nu över till min analys.

Förtryck sker automatiskt

Vuxna behandlar alltså flickor och pojkar olika, vilket styr barnens beteende. Ofta vill man verkligen behandla jämställt, men det går inte. Varför? Det här beror på att man själv bär på så mycket intränade mönster att de blivit automatiska. Man kan inte tänka igenom varenda liten interaktion och varje ansiktsuttryck, det är helt orimligt! I en stressad situation, när många barn behöver hjälp samtidigt, är det kanske bara en ren reflex att pojkarna får hjälp först medan flickorna blir ”hjälpfröknar”. Så vad gör man när det inte räcker att bara vara medveten?

Ojämställdhet är som klimatförstöring: långsam

På Unionens hemsida har de en lista på hur man kan arbeta med systematiskt jämställdhetsarbete, men såna listor funkar bara om man är motiverad att följa dem. Varför ska man bry sig om man behandlar barn jämställt eller inte? Man ser ju inte effekterna direkt, därför kanske man tänker att det inte är så viktigt. Det är som med klimatet; effekten av miljöförstöring är katastrofal och fruktansvärd, men eftersom det är jobbigt att göra förändringar och man ändå inte ser effekterna direkt orkar man inte. Man kanske inte påverkas direkt heller, utan resultatet kanske bara syns ”någon annanstans”.

Kvinnomisshandel, våldtäkt, kvinnors stress, mäns självmord och kvinnomord är katastrofala effekter av något som börjar i barndomen. Det är precis som med döende isbjörnar och ett brinnande Australien. Vägen dit har varit långsam, människor som skapat effekterna kanske inte ens levt för att få se dem. Man ser inte att flickor som man ständigt ger en andraplats växer upp till kvinnor som sätter sina behov sist, resten av sina 80 år på jorden. På samma sätt som man inte ser att ens klädinköp bidrar till förstörelse av andra människors liv. Kanske till och med ens eget, på sikt.

Genus är lika verkligt som klimatet

Flygskam har blivit ett begrepp. Människor har alltså, efter effektiv aktivism, förstått hur deras lilla flygresa bidrar till något oöverskådligt men fruktansvärt. Kan man göra likadant med jämställdhet? Förtryckskam. Kan människor förstå hur deras lilla, lilla handling av ignorans eller uppmuntran kan bidra till kvinnoförtryck i slutändan? Att prata om detta viftas bort som ”genusflum”, men effekterna är konkreta och bevisbara. Att förneka genus och kvinnoförtryck borde få samma töntstämpel som klimatförnekarna har, båda är nämligen lika fullkomligt orimliga.