Var en tvivlare

I korthet: Allt man tror på kommer alltid någonstans ifrån, det finns alltid en källa till ens idéer. Antifeminister brukar i regel inte inse detta. Man måste veta varifrån ens kunskap kommer, men också tvivla på allt man vet.

Tidigare har jag skrivit om hur man ens kan veta hur något av det man tror på är sant och hur man kan veta att ens handlingar är goda. Jag går liksom runt och tvivlar på allting- hur vet jag sakerna jag vet? Hur vet jag att inte allt jag tror är fel? Hur vet jag att det jag gör inte kommer visa sig vara helt fel sen? Hur kan man göra någonting alls när man vet att det lika gärna kan vara fel?

Och samtidigt, så har jag ändå inte slutat skriva. Och jag har ändå inte slutat läsa böcker eller lära mig saker och jag har inte slutat diskutera eller vara tvärsäker på vissa saker. Så då blir ju en naturlig fråga: hur kan man göra saker samtidigt som man tvivlar på det man gör?

Det här är verkligen något jag tänkt och tänkt på ända sedan jag läste en bok av en viss filosof, som först gav mig en total kunskapskris men nu faktiskt har gjort att jag förstår saker på ett annat sätt. Jag förstår till och med forskning och mitt uppsatsskrivande på ett annat sätt än jag gjorde innan jag började försöka lösa det här dilemmat.

För om jag nu vill bli författare (eller akademiker, om jag kan) måste jag vara någorlunda säker på att det jag skriver är rätt och vettigt och går att bevisa.

När jag nu tycker saker, så gör jag det aldrig för att jag själv har hittat på något. Jag tror förresten ingen hittar på saker själv, utan man tar alltid andras idéer och blandar dem med ens egna erfarenheter. Allt man själv tänker har andra redan tänkt före en. Och det här är en ganska bra grej att veta, för då kan man börja spåra vart ens tankar kommer ifrån! Vem har kommit på sakerna jag vet? Så när jag säger något, att jag vet något, så betyder det att jag litar på källan det kommer ifrån.

Ibland när jag har en diskussion frågar jag vart den andre personen har fått det han tror ifrån. 99 gånger av 100 kan han inte svara. För oftast granskar personer inte sina egna övertygelser och försöker ta reda på vart de kommer ifrån, och visst är det problematiskt? Det är också bra att veta ens källor för ifall folk menar att man har fel, kan man alltid gå tillbaka till källorna och titta.

Tvivel är den jobbigaste känsla som finns, men den tvingar en samtidigt att utveckla sina tankar och motivera sina idéer (och handlingar) för sig själv.

Hur säker på något måste man vara innan man pratar om det? Hur säker måste jag vara på att patriarkatet existerar för att kunna prata om patriarkatet? Kan jag verkligen vara helt säker på att porr är kvinnohat, på att smink och rakning är kvinnohat, på att transideologin har fel och på att feminismen över huvudtaget behövs? (dvs, saker jag i nuläget tror på)

Det skulle vara orimligt om man var tvungen att vara 100% säker på allt innan man yttrar sig. Man kanske aldrig blir det. Jag kommer förmodligen tvivla på allt ända tills jag dör, men det är också för att jag vill tvivla! Jag tror nämligen att man måste tvivla innan man yttrar sig, för jag tror att när man slutar tvivla så börjar man stagnera intellektuellt och tro på saker bara för att ”det är så”. Jag vill aldrig tro på saker bara för att ”det är så”, och det tycker jag inte någon annan heller borde göra.

För jag tror inte på feminism ”bara för att jag gör det” eller för att någon sagt att jag ska göra det, utan för att jag ser hur samhället behandlar kvinnor och vill förändra det. Och det här är något antifeminister absolut inte gör; de flesta har nämligen ingen aning om att allt de tror på bara är tusen år av nedärvda idéer som de bara går med på utan att ifrågasätta dem.

Ett villkor för att vara tvärsäker på något måste vara att man kan ändra sig. Och det räcker inte med att bara komma fram till en sak en gång, utan man måste ständigt ompröva och omförhandla.

Det två viktigaste sakerna är alltså att 1. Fråga sig varifrån ens fakta kommer och 2. Vara beredd att ändra sig. Var en tvivlare!