Cissi Wallins privilegier

Cissi är en person som verkligen påverkade Sverige under #Metoo-hösten, för hon sa inte bara ”me too”, utan hon namngav även sin förövare. Som råkade vara en känd man inom media, som dessutom skrev feministiska texter. Inte konstigt att det blev sprängstoff! Och så visade det sig att det fanns massor, massor av sexuella övergrepp mot kvinnor som ingen egentligen tidigare pratat om. Inte på den här skalan, i alla fall. Metoo blev så stort i Sverige eftersom det räknas som ”ett av världens mest jämställda länder”, men ändå måste kvinnor leva med ständiga sexuella övergrepp och kränkningar hela sina liv. I en bok jag läste skrev Angela Saini att det till och med är värre i Sverige än i andra länder, eftersom män känner sig hotade av den relativt höga jämställdheten. En slags backlash, kan man säga.

#Metoo rörde alla kvinnor oavsett yrke, ålder, nationalitet, kända och helt okända, men en av förgrundsgestalterna var i alla fall Cissi Wallin och hennes namngivande av Virtanen. Det var ett par år sedan, 2017, men det fortsätter nu med förtalsanmälningar och Virtanens bok och fler och fler saker som uppdagats om mediasverige. Och igen; Cissi fortsätter att ta upp och prata om det och visa upp och dela med sig av hela processen via sociala medier (jag älskar hennes instagramkonto!).

Hon har fått backlash både från antifeminister och fellow feminister. Jag nämner inga namn, men vissa tycker att det har varit för mycket fokus på ”kändisar” i #metoo-eran, vissa tycker att ”vita privilegierade cis-feminister” har tagit för mycket plats, vissa menar att den här mediala uppmärksamheten Cissi har fått nästan har gjort henne narcissistisk, att hon som har pengar och privilegier borde ta ett steg tillbaka och låta andra kvinnor få höras. Det de här människorna missar är att Cissi kan föra den här kampen just för att hon har pengar och privilegier.

Det har alltid varit de med privilegier som har kunnat föra kamp, oavsett vilken det är. Oavsett om det är mot sexuella övergrepp eller mot rasism, kräver det nämligen utrymme att försöka förändra något så starkt som samhällsstrukturer. Advokatkostnader är skitdyra, och det kostar att förlora jobbet och sitt kontaktnät. En plattform, makt i form av många följare som har ens rygg och socialt kapital är inte heller att underskatta. De flesta kvinnor har inget av detta. De kan inte säga att chefen eller kollegan våldtog dem, eftersom de kan riskera att förlora jobbet. Inget jobb ingen inkomst, och vad händer med karriären? Förstår ni vart jag vill komma? Det krävs ett visst mått av privilegier för att ha utrymmet att föra kvinnokamp.

Nu är ”privilegier” förstås relativt; till exempel hade Malala Yousafzai privilegiet att ha en pappa som stödde henne och hennes kamp vilket inte alla flickor hade.  När jag säger ”privilegierad” menar jag alltså inte ”glider runt på en räkmacka”, utan det handlar om vilka möjligheter man har, hur stort rörelseutrymme, hur stort stöd man har runt omkring sig i jämförelse med andra i samma position.

Jag vill inte läsa ett enda ord till om att Cissi Wallin borde sätta sig ner och låta andra höras istället. Det handlar inte om ett antingen eller, att antingen hörs kända kvinnor eller så hörs okända kvinnor. Utan snarare är det så att kvinnor med relativt större privilegier alltid har banat väg för andra, och det har alltid funnits män som har stöttat kvinnokampen med hjälp av sina privilegier. Personer med mer privilegier har i alla tider använt dessa för att göra aktivism.

Första kvinnan någonsin som sprang ett maratonlopp hade en coach och en pojkvän bakom som stöttade henne när en man försökte dra bort henne från loppet och hindra henne från att springa, kvinnor jag läst om som demonstrerade för att köra bil i Saudiarabien hade män som stöttade dem (vissa kom även från mäktiga familjer), Sveriges första kvinnliga wallraffande journalist Ester Blenda Nordström kom från en rik familj, Rosa Parks som kämpade mot rassegregationen i USA hade en hel organisation bakom sig plus en man som hjälpte henne studera i en tid när få svarta kvinnor kunde studera. Visst kan man se ett mönster av vilka det är som lyckas driva igenom förändringar?

Det är först nu i sociala medier-eran som vem som helst kan starta ett konto och säga sin åsikt. Man kan göra det anonymt om man vill, om man inte vill sätta hela sitt jobb och sitt sociala liv på spel. Men anonyma konton har inte samma genomslagskraft som en person som helt öppet berättar, eller hur? En rörelse, vilken som helst, måste alltid ha frontfigurer, talespersoner. Ibland verkar det på Cissis kritiker (dvs de feministiska kritikerna) som att hon vill ta åt sig all ”ära och berömmelse” för metoo och Sveriges feminism, men de glömmer också hur mycket det kostar att vara just en frontfigur som är känd. Rosa Parks hade en hel rörelse som alla kämpade för samma sak, men det var ändå hon som blev fängslad. Visst kan man se paralleller? Det är samma sak med alla rörelser för människors rättigheter. Greta Thunberg har privilegiet att ha en stöttande familj och skola, en pappa som kan följa med på resor. En familj som har råd att betala för resor.

Istället för att prata om hur dåligt det är att Cissi Wallin och hennes kamp mot sin förövare får så mycket mer plats än ”vanliga” kvinnors, kan man tänka på varför det är så viktigt att kvinnor med privilegier gör precis som Cissi. En snickare någonstans i mellansverige eller en undersköterska någonstans i Norrbotten har inte i närheten samma möjligheter att tala och framför allt bli lyssnade på som någon som redan är känd i hela Sverige.

Vissa har undrat varför det är så mycket fokus på just sexuella övergrepp inom arbetslivet i Sveriges #metoo, istället för på vanliga kvinnor som utsatts i privatlivet (som har samlats under den fantastiska hashtaggen #allavi, skapad av Maria Robsahm). En anledning är just det här, att kvinnor ute i arbetslivet har större ekonomiskt och socialt kapital än kvinnor utanför. En annan är att kvinnor i privatlivet är mer isolerade och har svårare att gå ihop, än kvinnor som t.ex. jobbar på samma arbetsplats. Alla har inte ett socialt nätverk som skulle hålla.

Jag undrar om kvinnor om 10 år kommer att ha rättssäkerhet? Kommer kvinnor kunna tala fritt ifall de utsätts på jobbet, utan att bli arbetslösa eller råka ut för utstötning? Om det händer, vet i alla fall jag vilka som gick i bräschen för det.