Gränsen kan inte gå vid att våldta barn

I korthet: Alla håller med om att mord och våldtäkt är fel, men utan feministisk analys kan man inte se vad som leder fram till det.

Då och då dyker det upp vissa fall av våld mot kvinnor och barn som plockas upp av allmänheten som exempel på något fruktansvärt och oacceptabelt. Nu senast är det en man som heter Örjan Ramberg, som blev ”kvinnomisshandlaren” med hela Sverige efter en dokumentär publicerad av SVT. Man kan säga att det inom feministiska kretsar diskuteras former av patriarkalt förtryck mot kvinnor som kan vara svårt att få syn på utan en feministisk analys, för utan feminism kan man endast se det allra mest extrema. Som till exempel mord.

Ingen skulle säga att Ramberg gjorde ”rätt” när han misshandlade Josefin Nilsson; människor med de mest antifeministiska åsikterna som tycker att #metoo bara är hittepå tycker även de att det han gjorde var fel. Ett annat exempel är en komiker (rappare) vid namn Mr. Cool som förra sommaren fick väldigt stort utrymme i media och i diskussioner. Han hade gjort vissa provocerande låtar med namn som till exempel ”Knulla barn”, och Elaine Eksvärd tog upp det för att få honom avbokad från en festival. Även där var det ganska enkelt för människor att engagera sig och ta avstånd från låtinnehållet, trots att de i övrigt inte tyckte feminism var så viktigt. (sen fanns det förstås de som försvarade låten och låtmakarens konstnärliga frihet, men det är en annan fråga)

Det finns många exempel på där våld mot kvinnor och barn gått så långt att ingen kan förneka det, och först då är det som att människor i allmänhet kan tänka sig att reagera. Det här är någonting jag tänker på varje gång det dyker upp ett sånt här fall, att gränsen ligger väldigt högt uppe för de flesta. Det ska krävas att man skämtar om något som att våldta barn, eller att man mördar/misshandlar någon, för att man ska tycka det är förkastligt. Det man missar med en sån världssyn, är allt som krävs innan det sker ett mord, eller något annat hemskt. En genial modell som visar hur det funkar är Våldspyramiden (allvarligt, vem kom på den? Den borde få pris), där mord är den yttersta mest extrema handlingen men vilar på en grund av ”helt ofarliga” skämt.

I bilden handlar det om pornografi och mäns våld mot kvinnor, men pyramiden kan appliceras på alla förtryck där mord är den yttersta konsekvensen.

Det som händer är alltså att man reagerar först vid toppen av pyramiden, men man saknar verktygen att kunna koppla ihop med resten av den. Vissa som förfasar sig över Rambergs misshandel kan inte se att deras egna sexistiska skämt har bidragit till den; vuxna människor som i en facebookgrupp (jag är med i en del Sverigedemokratiska och antifeministiska) skrattar åt Greta Thunbergs utseende eller säger att kvinnor ljuger om sexuella övergrepp kopplar inte ihop sitt eget beteende och samhället med misshandeln av Nilsson, som de förstås tycker är fruktansvärt.

Frågan är, vart ska gränsen gå? För närvarande går den där det är helt omöjligt att motbevisa handlingen. Våldtäkt får inte starka reaktioner från samhället så länge den är helt omöjlig att motbevisa, och likaså andra former av våld mot kvinnor. Det kan vi se på alla de tillfällen där kvinnor och flickor antas ha falskanmält, att de ”egentligen ville” eller att det på annat sätt inte var en riktig våldtäkt, man vill inte riktigt tro det förrän… Ja, när?

Andrea Dworkin skrev så här: ”The essence of rape, as Suzanne Brogger wrote, lies in the very attitude towards women that makes rape possible. The same attitude that requires a woman to be dead, or at least a bloody mess, before she has earned the right to be considered a victim at all.” (Läs Pornography, Men possessing women!!) Innan en kvinna är död eller en bloody mess kan man alltid säga att det inte var så farligt, eller att hon egentligen ville, eller att hon bara hittar på.

Ord räknas som ofarliga eftersom det inte är faktiskt våld, det är inte så farligt. Ingenting är på riktigt, så länge det inte rör sig om faktisk död, som i Rambergs fall, och då demoniseras plötsligt förövaren trots att ingen någonsin tidigare sagt att han är på helt fel spår. Ingen vaknar upp en dag och bara bestämmer sig för att misshandla någon, och speciellt inte den personen man menar sig älska, utan det krävs ett långvarigt, systematiskt, målinriktat arbete för att få någon att komma dit. Men eftersom det här prepping-arbetet är så normaliserat, blir folk chockerade när de plötsligt ser toppen på pyramiden.

Har man en feministisk analys, så sänks gränsen för vad som är acceptabelt ända ner till botten av pyramiden. Är du en lättkränkt feminist? Bra, det är nämligen exakt det man behöver vara. För om gränsen går vid att våldta barn eller misshandla någon tills den dör och allt innan det är helt okej, då är man egentligen inte emot något förtryck. Man är bara emot att se de allra yttersta konsekvenserna av det.