Brott och straff
Jag har lagt märke till att det är väldigt populärt att, när det har skett ett brott, lägga stor vikt vid att det brottet ska straffas. Det gäller allt från skatteflykt till våldtäkt till att uppehålla sig illegalt i Sverige till att skicka dickpics; man kan säga att människor oavsett ideologi, politiska åsikter, samhällsklass, osv tycker att brottsstraff är viktigt. De som har gjort ett brott ska straffas, gärna hårt, gärna på livstid, och det här är nog den enda likheten jag kan hitta mellan de feministiska diskussionsgrupper jag är med i och de Sverigedemokratiska.

I inlägget ”Om mig” skrev jag att kvinnokamp måste föras på två plan; det praktiska och det teoretiska. Där det praktiska handlar om att arbeta med kvinnojourer, se till att våldsamma män inte får vårdnaden om barn, se till att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg får bättre villkor, osv. Konkreta förändringar för att förbättra kvinnors liv. Det teoretiska planet handlar mer om till exempel begrepp- vad betyder kvinna? Vad betyder kön? Vad betyder jämställdhet? Och till exempel om att tänka mer långsiktigt om vilket slags samhälle det är man vill arbeta emot.
Att vilja straffa män som begår övergrepp är att befinna sig på det praktiska planet, men det som glöms bort är att straff räcker inte. Straff har inget egenvärde. Vad spelar det för roll om alla våldtäktsmän får livstids fängelsestraff? Det enda det kommer leda till är att fängelserna kommer bli överfulla. Det finns redan länder där straffen är mycket högre än i Sverige, som ibland får rollen av förebilder; ”i USA hade han aldrig sluppit så lindrigt undan”. Jag ifrågasätter att länder med hårda straff ska vara förebilder.

Nu är det inte meningslöst att jobba för att bestraffa dem som begår brott, men man får inte glömma att straff är ett medel, inte ett mål. Man kommer aldrig kunna hitta och sätta i fängelse alla som t.ex. köper sex eller våldtar någon, det är helt enkelt inte realistiskt. Vad är ett realistiskt mål? Det är att förhindra att brotten utförs från första början. Och det här är det perspektivet jag brukar sakna när jag läser en artikel om någon som våldtagit någon annan och sluppit undan medan kommentarsfältet fylls med utrop över vårt svaga lagsystem. Eller när vissa struntar i att betala skatt eller flyttar förmögenheten utomlands och också slipper undan lagen.
Lagsystemet måste förstås förbättras, men detta är inget långsiktigt mål att sträva mot! Eller hur? Vad händer om det plötsligt förbättras exakt så som vi vill, hur kommer samhället att se ut då? Det är mycket viktigare att jobba mot att brottet inte ska begås från första början än att jobba mot hårdare straff, men det kräver förstås mer analys.
Om vi tänker mer på att lagföra våldtäktsmän än på att förhindra våldtäkterna från att begås från första början, så utgår man från att brottet är oundvikligt, det går inte att förhindra, och därför är det bästa man kan göra att vänta tills de utfört det och sedan sätta in dem i förvar. Som om det inte alls vore slöseri med människoliv. Jag tycker nämligen det är slöseri med människoliv att sätta folk i fängelse. Även våldtäktsmän. Även hustrumördare och droglangare. Även traffickare och misshandlare. Någonstans på vägen lärde de sig nämligen att vara förövare, och det är den exakta tidpunkten vi måste hitta.
Vi måste hitta den exakta tidpunkten en pojke börjar tänka som en förövare. Men vart finns den här kunskapen? Varför vet man inte detta, som är den allra viktigaste feministiska kunskapen? Eller vet man detta någonstans utan att ha marknadsfört det?
Till exempel detta med skatteflykt (eller alla andra miljoner brott som ”borde” straffas hårdare); om man gräver djupare kan man börja undra varför vi har ett samhälle där en sådan handling ens är en möjlig idé hos vissa människor.

Varifrån kommer själva idén till brottet? Är den allra viktigaste frågan som man inte ens snuddar vid genom att prata om straff, straff. Jag menar inte att man ska sluta prata om det, lagen visar ju hur samhället ser på saker. Det är därför en kvinna som berättar om en våldtäkt kan lagföras och straffas för förtal medan mannen som våldtagit går fri. Problemet blir bara när samtalet stannar där, när höga straff ses som något mål i sig vilket det absolut inte är. Straff har inget egenvärde, utan de ska antingen verka ”avskräckande”, skydda samhället från farliga individer, eller visa vad samhället okejar och inte okejar. Alltså är tanken att straff ska se till att brottet inte begås, men det funkar ju inte. Inte ens länder med dödsstraff lyckas se till att brottet som leder till dödsstraff inte begås.
(En annan del av straff är att brottsoffret ska känna att hen får upprättelse och att samhället inte tycker det hen utsatts för är okej, vilket är en viktig funktion. Så man måste ha kvar de här två nivåerna)
Jag vill alltså byta fokus. Och vill att fler gör det! Det finns ju redan så pass många som har fokus på straff, men det är bara halva frågan. Jag tror genusvetenskapen kommer ha en jätteviktig roll i brottsförebyggandet i framtiden, för det är ju ingen hemlighet att unga män är de som gör flest brott. Män gör flest brott globalt enligt all tillgänglig statistik. Och varför?
Tycker jag är en mycket viktigare fråga att svara på än hur vi kan straffa dem hårdare.
För helt ärligt kommer högre straff inte lösa någonting. Vi ska inte vilja ha några straff över huvudtaget, för ingen ska vilja utföra något brott. Idén att misshandla eller våldta någon måste bli så absurd att det inte behöver finnas någon lag som förbjuder det.
Visste ni att det finns en lag i Georgien som förbjuder en att ha glass i bakfickan? Den är superkonstig. Men en gång var den relevant. Exakt så irrelevant måste vi göra lagen som förbjuder våldtäkt.
