I korthet: Att ha autism är som att vara en minoritet i ett land. Neurotypiska människor har ofta svårt att förstå i vilken utsträckning man måste anpassa sig och kompromissar sällan tillbaka. Autister har en större möjlighet att transcendera, men man blir inte lyssnad på eftersom neurotypiker är så fästa vid normer i sitt sätt att kommunicera.

Jag har inte skrivit så mycket om just autism här, mitt specialintresse är ju feminism så det är mest bara det som är roligt att skriva om och tänka på. Men tänkte ändå beskriva en tanke jag haft nu ett tag om autister.

Simone de Beauvoir hade två ord hon använde mycket, som är transcendens och immanens (som är superanvändbara!) Transcendens betyder överskridande, att kunna tänka bortom gränserna, och immanens betyder det som är stillastående, rutinmässigt, upprepande.

När jag har tänkt på saker jag har svårt med, har jag kommit på att allt det hör till immanens. Jag kan inte städa eller komma ihåg hur man gör allt sånt hushållsarbete, har ingen aning om vad man pratar om eller vilka frågor man ska ställa och kommer aldrig kunna göra såna ”vanliga” saker som att köra bil eller ha ett heltidsjobb, alltså att allt som man gör som ska behålla status quo; städa, fixa, saker att göra om och om igen, det funkar bara inte. Och det är ju exakt det som Beauvoir menade med immanens, hon skrev att hemmafruar och kvinnor måste vara fast i det medan män får ha idéer och transcendera.

Autister och neurotypiker

Anledningen till att autistiska kvinnor behandlas illa (det var ännu värre förr, när man kallade dem ”hysterikor” och låste in dem i mentalsjukhus) är att de är så långt bort från vad kvinnor förväntas vara. Vi ska älska obekväma ”sexiga” kläder och att hålla på med utseendet, älska att ta hand om andra och smeka människors egon, allt sånt som generellt är helt ointressant för autister.

Kvinnor med autism döms mycket hårdare än män, både eftersom det inte syns på oss lika mycket och för att det finns de här förväntningarna på hur kvinnor ska vara som vi inte möter.

Det behöver inte vara nåt fel med oss som alltid säger ”fel saker”, utan människor har snarare en specifik bild av hur sociala interaktioner ska vara och är väldigt oflexibla. Jag tycker det är fel att det är just autister som får stämpeln ”oflexibel” medan de utan autism är minst lika fast, fast på andra sätt. Jag till exempel äter exakt samma sak varje dag och har samma rutiner, så på det sättet är jag kanske ”fast”. Men andra är oerhört fasta i att saker ”ska” vara på vissa sätt, man ”ska” ha på sig vissa kläder och ”ska” tycka vissa saker och förklarar mycket med att ”det bara är så” medan de vägrar att ändra sig och vägrar förändra kulturen på en arbetsplats eller i samhället. Säg mig, vilken sorts inflexibilitet är värst egentligen?

Autism som en minoritet

Man kan jämföra kvinnliga autister med tvåspråkiga människor. Vi måste lära oss allt om neurotypiker, hur de är, hur de pratar och vad de tycker, så vi kan både vårt eget sätt att vara och deras. De vet däremot endast sitt eget. Men eftersom samhället är byggt efter neurotypiska människor kan autistiska aldrig riktigt passa in 100%, precis som invandrare kan prata med brytning på det andra språket. Men hela poängen är att de fortfarande kan sitt andra språk flytande, medan infödda i landet och neurotypiker endast kan tala 1 språk (fast bra). Förstår ni hur jag tänker?

Jag upplever att man som autistisk kvinna får böja och böja sig och anpassa sig och ändra och kompromissa in i absurdum, hela tiden, man får lära sig ett språk som för det första är omöjligt att tala helt rätt och som man för det andra inte ens gillar. Jag har en stark känsla av att de runt mig inte egentligen vet hur mycket jag kompromissar (sorry ni som läser detta, älskar er ändå) och därför blir det jag som blir ”oflexibel” ifall jag vill att de kompromissar åt mitt håll också. Därför menar jag att det känns som att autister är en minoritet, man är en slags invandrare i det neurotypiska majoritetssamhället och kommer vara det vilket land man än kommer till.

Att inse att man fungerar på ett helt annorlunda sätt än andra och behöver helt andra saker var egentligen en sorg för mig, i början, eftersom jag fick ge upp så många saker jag ville kunna göra. Men samtidigt märker jag hur mycket lättare jag har än neurotypiker att ta till mig idéer, att tänka utanför gränserna, och är det inte en blessing egentligen att läsa och lära sig om filosofi och feminism utan att någonsin tröttna? Det är inte för intet som så många framstående forskare, teoretiker, filosofer var autistiska (män. Kvinnorna har inte haft några såna möjligheter, som sagt).

Jag vill säga, att neurotypikers vikt vid konventioner, normer och gamla idéer (och stereotyper) gör att de blir fast i en evig immanens. Medan autisters ointresse för sådant och fallenhet att fördjupa sig och hyperfokusera på olika idéer gör att de har större förmåga att transcendera. Det är så ironiskt att autister ofta inte blir lyssnade på på grund av att vi inte kan kommunicera neurotypiskt, när jag ofta sett att just autister kan ha de bästa idéerna.

Läs mer

Superintressant artikel om autism och autistisk kultur: https://slate.com/technology/2015/09/the-neurodiversity-movement-autism-is-a-minority-group-neurotribes-excerpt.html

En annan bloggare med autism som skrivit om autistisk kultur: https://anarkoautism.wordpress.com/2016/11/04/autistisk-kultur/

En intervju med en som startat ”Autism Network International”: http://babasvandring.blogspot.com/2011/04/autism-aspergers-syndrom-ar-en-kultur.html