Mainstreamfeminismens paradox

Posted On juli 30, 2018

En film jag såg nyligen (två gånger på bio, faktiskt) var I Feel Pretty med Amy Schumer i huvudrollen. Anledningen till att det är bra att se filmer flera gånger, är för att om första gången går åt till att försöka förstå handlingen och bara njuta av filmen, kan andra gången användas till att tänka kring den och analysera den. Jag tycker förstås det är roligast att se en film för andra gången!

Handling

I Feel Pretty handlar om Renée, en medeltjock osnygg kvinna som jobbar för ett sminkmärke (Lily LeClaire) men sitter i en källare framför datorn tillsammans med nån IT-tekniker, som hatar sitt liv och tycker allt vore bättre om hon vore skitsnygg. En dag slår hon i huvudet och tror hon är just sådär snygg hon alltid trott hon har varit, och sen följer en positiv kedja av händelser som alla beror på att hon ser helt annorlunda på sig själv (trots att hon ser exakt likadan ut).

Sen kommer krisen där hon slår i huvudet igen och hon tror hon är tillbaka till sitt vanliga fula jag- fast att hon igen ser likadan ut. Och sen kommer upplösningen där hon inför publik berättar om hur ”tjejer lär sig att hata sina kroppar” och hur ”tjejer klankar ner på andra tjejer” och hur ”just det här sminkmärket är för kvinnor som inte väljer att fortsätta hata sina kroppar”. Även om jag tyckte filmen var rolig och feelgood, tänkte jag fokusera på just det här avslutande talet där hon märker att hon egentligen alltid sett exakt likadan ut.

i-feel-pretty-film-1300x719 — I Feel Pretty’s bild till filmaffischen

Analys

I det här avslutande talet säger Renée i princip fyra saker:

Tjejer lär sig från början att de inte är snygga nog
Tjejer kan lära sig själva ha självförtroende och älska sina kroppar
Ens utseende ska inte ha med ens värde att göra
Lily LeClaires produkter ”hjälper en älska sig själv”

Det är det här som händer när man ska göra en film som ”stärker kvinnor” utan att ha en verklig radikalfeministisk analys bakom. Inte en enda gång under hela det avslutande talet (eller någon annanstans i filmen) nämns någon orsak till att tjejer hatar sina kroppar och har dåligt självförtroende. Självhatet verkar vara en helt fristående kraft som kommer automatiskt till tjejer i tonåren, och som helt av sig självt sedan biter sig fast och håller sig kvar under kvinnors hela liv. På Renée verkar det som att tjejer har kommit på helt av sig själva att de borde klanka ner på andra tjejers utseenden och vara taskiga mot varandra.

Det är helt orimligt att det skulle vara så.

Eftersom filmen har en ofärdig, oanalyserad orsak till kvinnors självhat blir dens lösning också ofärdig och till och med antifeministisk. I slutet av talet säger hon till kvinnorna som tittar att de ska köpa bättre smink, de ska köpa Lily LeClaires smink, eftersom Lily LeClaire använder ”riktiga” kvinnor som modeller istället för den perfekta idealbilden av en kvinna. Hon frågar sig inte varför kvinnor som älskar sig själva och sina utseenden som de är ens skulle vilja använda något smink över huvudtaget, när enda anledningen till att vi ens sminkar oss är för att vi fått lära oss att våra ansikten inte är tillräckligt bra som de är.

plastic-surgery-abroad-face-lift — En helt vanlig dag i patriarkatet. Skär bort lite hud från ditt ansikte så blir du snygg!

En lösning kan aldrig vara att byta smink, utan målet kan endast vara att kasta allt som har med ”skönhet” att göra i sopen. Vet ni varför? För att ”skönhet” (och alla produkter och behandlingar som hör till) är ett jäkla påhitt för alla dem som inte får känna att deras kroppar är good enough. Alltså, ”skönhet” är till för alla kvinnor.

Idén att kvinnors kroppar som de är inte är good enough är ingen fritt svävande kraft. Den är noggrant framarbetad av män som vill tjäna pengar, bevaras och förnyas av män som tycker det är bra att kvinnor är obekväma, och hålls även vid liv av kvinnor som tjänar pengar på andra kvinnors kroppshat och av kvinnor som själva tror att kvinnors kroppar aldrig kan vara good enough i sig själva.

Det viktiga här är att det finns en konkret könsmaktsordning och ett konkret ekonomiskt system som gör allt den kan för att från början lära tjejer vilken plats de har. Den här könsmaktsordningen och det här ekonomiska systemet vidmakthålls av verkliga människor som tjänar på dem.

Den här analysen har inte huvudrollsinnehavaren Amy Schumer eller manusskrivarna Marc Silverstein och Abby Kohn gjort. Därför blev resultatet av den stora upplösningen, det stora talet i slutet, som det blev.

Varför nämnde de inte istället att killar lär sig tidigt hur tjejers kroppar ska se ut? Och lär sig att objektifiera dem? Hur kommer det sig att Renée bara pratar om tjejer? Varför nämnde inte Renée att tjejer egentligen inte har någon chans att undvika kroppsförakt, när de lever i ett patriarkat? Varför sa hon inte upp sig från Lily LeClaire, som har som enda arbetsuppgift att kapitalisera på det här kroppsföraktet? Varför måste en film om kvinnors självkänsla ta slut innan analysen kommer fram till männen?

bigOriginal — Männen i filmen blir bara bakgrundsfigurer mot vilken handlingen utspelar sig.

Filmen var en rolig feelgood-film, men för att jag skulle gå ut ur biosalongen med en riktig Yeah-känsla och en fistpump hade den behövt sluta med att Renée brände upp allt smink och alla BH:ar och alla spandex och högklackade skor i salen och uppviglade alla därinne till att sätta alla kvinnoförtryckande industrier i konkurs. Men när jag tänker efter, kan jag se att en sån film kanske skulle vara olönsamt för dem i längden;

En mainstreamfeminismens paradox där feminismen behöver vara lönsam för att kunna existera samtidigt som en lönsam feminism är en feminism utan förändringspotential.