Tjockdrottningen

I korthet: I boken beskrivs människor som hänsynslösa karikatyrer, men började fundera på om det är så människor ter sig när man inte förskönar. Och visst är det så, att tjocka inte alls mår dåligt av själva vikten utan av hur samhället behandlar tjocka?

Jag läste nyss ut boken Tjockdrottningen av Moa Herngren (Norstedts förlag), och vill först och främst säga att den var helt absurd. Den var grym och cynisk och påminde mig om när vi läste om naturalism i gymnasiet, där de naturalistiska författarna skrev om människor som om de inte vore bättre än djur. I den här boken påminner karaktärerna om krabbor som krälar runt och över varandra i en stor hink i sina försök att komma ut, trots att miljön berättelsen utspelar sig i ska föreställa glamorös.

Bokens handling utspelar sig runt ett TV-program, Du Är Vad Du Väger (påminner läskigt mycket om vissa verkliga bantningsprogram). Vi får följa programledaren Johanna, som sitter fast i ett shoppingberoende med skyhöga skulder och väntar på sitt genombrott inom TV, TV-redaktören Camilla som är expert på att manipulera folk till att få programmen att rulla på, Jarmo som är producent och vars projekt ”Monstret” som skulle rädda alla mobboffer urartar i en ung flickas självmord, Björne som är deltagare i programmet men som blir diskad efter att ha fuskat med maten och hjälper Annie att acceptera sig själv, och då förstås Annie som är bokens huvudperson och som går från att väga 203 kg och vara ett offer för omständigheterna (både som tjock och som smal) till att slutligen själv välja väg.

Sensmoralen är att Annies förvandling från den fula ankungen till en vacker svan inte hände när hon blev en storlek 36 och skitsnygg, utan när hon kastade ytligheten åt sidan för att istället vara sig själv.

Hur realistisk är boken?

Stämmer det att de som är gravt överviktiga är hemma i sin lägenhet, inte hittar kläder att ha på sig, tröstäter snacks och godis varje dag, och hatar sig själva?

Finns det de som sitter i dyra lägenheter på Östermalm och har på sig märkeskläder samtidigt som de sitter hos Kronofogden och knappt har råd att äta mer än nudlar?

Stämmer det att det finns högt uppsatta, creddiga män inom TV- och kändisvärlden som bara relaterar till kvinnor genom sex, som eldar på drogvärlden, lämnar över arbetet till andra men ändå tjänar massor av pengar?

Är det realistiskt att en tonårstjej mot betalning skulle mobba en annan ända tills hon hoppade framför ett tåg?

Herngrens karaktärer verkar vara extremer; extremt smal, extremt tjock, extremt manipulerande, osv. Och det kan vara ett litterärt grepp, något som gör boken intressantare och som gör att karaktärerna fastnar i minnet, men det kan också vara så människor är när man beskriver dem på ett oförskönande sätt. Nu är ju inte världen så att en person bara har en egenskap och är antingen bra eller dålig (i denna bok verkar alla vara dåliga förutom Annie och Björne, by the way), men om man nu skulle beskriva t.ex. en arbetsplats eller familj utan att hoppa över det jävliga de gör och tänker är det kanske såhär människor blir. Eller?

Kroppspositivism

Jag ser boken som en käftsmäll till alla de som menar att hälsa har med vikt att göra. Annie går ner i vikt med hjälp av amfetamintabletter, som hon får av Camilla som vill ha ett bra TV-program till varje pris. När hon är smal blir hon en talesperson för hälsosam livsstil, och det blir tydligt att människor egentligen inte bryr sig om ifall personen är hälsosam på riktigt eftersom det alla helst vill ha är bilden av hälsa.

Dessutom är det inte ens att Annie är tjock som får henne att må dåligt. Hon mår dåligt för att hon får glåpord kastade efter sig på stan, folk skrattar eller tycker synd om henne om vartannat, hennes föräldrar tyckte inte att hon dög på grund av hennes övervikt, inga vänner osv osv. Vem skulle inte må dåligt av något sånt? Är det konstigt att tjocka mår bättre när de blir smala, när samhället behandlar tjocka som det gör? Varför är människor så obsessed med att ytan ska se hälsosam ut?

Det hela den kroppspositiva rörelsen försöker göra är att visa att tjocka människor inte är mindre värda ett liv än smala. Tjockdrottningen visar att hälsa och vikt inte har med varandra att göra, ett samband betyder inte en orsak.

Annie skulle inte behöva tröstäta varje dag och må dåligt på grund av sin vikt om:

*Det fanns skitsnygga kläder oavsett storlek

*Mobbning bekämpades hårdare

*Människor struntade i att döma andra efter kroppsvikt

*Vården också slutade döma efter kroppsvikt

*Barn fick lära sig att alla kroppar är ok kroppar.

Om vi alltså ska gå efter boken Tjockdrottningen och anta att gravt överviktiga mår dåligt, kan vi se att det handlar om samhällets strukturer snarare än individers vikt?

Det är enklare att tjata på folk att banta än att jobba för ett förändrat samhälle, men det hade varit bra om fler hade kunnat se igenom det.

Bilder från:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6773524

https://www.theodysseyonline.com/why-you-should-choose-to-be-body-positive