Att vara ciskvinna är inget privilegium

Jag har tänkt skriva det här inlägget väldigt länge, och har tänkt mycket på hur jag ska formulera mig utan att bli missförstådd. Det har blivit färre inlägg nu i mars eftersom jag har LÄST så vansinnigt mycket till skolan (får sämre och sämre syn lol), och parallellt med all läsning till skolan har jag läst massor kring de konflikter som finns inom feminismen idag, och just nu är det frågan om kön som många är oense om.

Jag tycker det är ganska simpelt. Antingen anser en att kön är något som sitter i huvudet- något en bara känner; ”säger jag att jag är något så är jag det”. Eller så anser en att kön bara är något biologiskt, t.ex. ”enda anledningen till att jag är kvinna är att jag har en kvinnokropp och ingen identifikation i världen kan ändra på det”. Vissa tycker alltså att kön inte har något med biologi att göra, och det tycker jag är förståeligt att ingen vill bli placerad i facket ”kvinna” eller ”man” när de är så jäkla begränsande och straffar ut dem som avviker.

Som radikalfeminist tycker jag dock att hela anledningen till att vi ens har förtryck- kvinnoförtryck, rasism, funkofobi osv handlar om människors biologi, och därför går det lika lite att vara ”könsblind” som det går att vara ”rasblind”. Män och kvinnor ser olika ut precis som svarta och vita människor ser olika ut, men om det ena inte är rasistiskt att påpeka, varför är det andra transfobiskt?

Jag läste ett blogginlägg av ”Ensam mamma röker” förra veckan, som hette ”Om en feminism som inte kan diskutera kön- Trans och tusen frågor”. Hon skriver:

”I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

”Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka?”

Och jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor; att själen eller hjärnan inte alls är könad, utan bara är, och att det enda vi har som bestämmer vilket kön vi är bara är en kropp. Jag skrev i ett instagraminlägg (som jag förväntade mig få kritik för, men allt sånt har uteblivit?) att alla med vulva föds in i förtryck och alla med penis föds in i privilegium, och det är den vetskapen min feminism utgår ifrån.

Därför är jag djupt oroad över ett klimat där kvinnor, som kallas för ”cis”, inte får ha tolkningsföreträde över vad en kvinna är, och att de inte får ta största platsen i feminismen utan måste ”backa” för att personer med färre ”privilegier” (alltså transpersoner) ska få höras mer. Men vilka privilegier är det ”cis”kvinnor har? Hur kan det någonsin vara ett privilegium att födas i en kropp som bär på ett förtryck, vilket detta förtryck än är, bara för att det finns de som gärna skulle vilja ha den kroppen och det förtrycket?

Om någon kallar mig för ciskvinna, betyder det att den menar att jag känner mig bekväm i att vara kvinna med allt vad det innebär, men vilken kvinna är det egentligen? När jag var liten var jag övertygad om att jag borde ha blivit född som pojke, gör det mig till trans eller bevisar det bara att könsrollerna är så snäva att barn inte har något annat val än att identifiera sig som något annat för att få chans att slippa dem?

Det kan aldrig vara ett privilegium att vara född i en tjejkropp, och den vetskapen är hela grunden till feminismen.