Pedagoger och jämställdhet

Tidigare har jag skrivit om att jag vikarierar på olika förskolor och skolor, och har även tagit upp erfarenheter därifrån, ur ett genusperspektiv förstås. Jag har skrivit om vad jag tycker att föräldrar kan göra för att vända utvecklingen av pojkar som våldsamma och flickor som undfallande (en grav förenkling men det står mer i det inlägget), och nu kommer jag skriva vad pedagoger kan göra. (Skrolla ner ifall ni vill hoppa direkt dit)

I klassrummen ser vi samma mönster som börjat redan på förskolan; pojkar tar sig mycket utrymme på bekostnad av flickors space. Nämn en klass som inte har sina ”bråkstakar” och sin ”clown”? Är det en slump att det alltid är pojkar som blir de som får dessa roller i klassen? Ifall en inte har ett genusperspektiv på skolelevers beteenden och problem är jag rädd att vi aldrig kommer kunna komma fram till en lösning. Jag tycker det är ett problem att så många lärare inte också är genusvetare (eller har läst genusvetenskap), eftersom att det då blir svårt att se stora strukturer och hur de påverkar i mikronivå i klassrummen och på förskolor. Jag ska ta ett exempel:

Till exempel har vi har ett problem med våld i samhället. Det är nästan uteslutande män som står för det här våldet. Att så många kvinnor behöver bo på kvinnojourer och att så många män misshandlas varje år är ett bevis på hur stort problemet är. Var kan vi se det här våldet reproduceras? Jag kan se det i boxningsmatcher, i olika sporter och bland sportfans, i filmer riktade mot män, i krigen och oroligheterna runtom i världen, i slagsmål på krogen, i den pågående upprustningen i mäktiga länder. Jag har tagit exemplet superhjältar förut, men det är tacksamt att använda eftersom det är så tydligt. Superhjältefilmer innehåller mycket våld. För den goda sakens skull, ja, men det är fortfarande gator som rivs upp och skyskrapor som faller spektakulärt och människor som skrikande flyr för sina liv medan den Onde och den Gode har ett slagsmål på liv och död.

Vi ska inte tro att unga pojkar inte tar åt sig av allt detta. Samhället skapar ett ideal av muskler, hårdhet, hänsynslöshet och okänslighet för män som pojkar gör sitt bästa för att leva upp till och som helt utesluter flickor och kvinnor förutom som romantiska intressen och typ som Cat woman som är jääkligt snygg. Eftersom flickors perspektiv saknas i så många  barnprogram och andra medier (klicka gärna på länkarna) lär sig inte pojkar heller ta hänsyn till dem, det finns helt enkelt inget incitament till att göra det och barn kan omöjligen lära sig själva. Eftersom samhället faller i att kompensera för de skeva könsrollerna vi har där pojkar får ta plats och flickor inte får lära sig att platsen är lika mycket deras, krävs det mycket av skolan för att göra det. För som ni ser finns det ett tydligt samband mellan pojkars inlärda hänsynslöshet och manligt våld. (OBS generaliserar som sagt för att kunna skriva på en strukturell nivå)

Här är saker pedagoger kan göra idag för att påverka sina elever:

* Att aldrig kommentera barns utseenden.

Speciellt inte tjejers, för speciellt de kommer få höra saker om sitt utseende hela tiden ändå. Att hela tiden säga att de är fina, deras hår är fint, deras kläder är fina osv skapar bara känslan hos dem att det är viktigt att de är fina. Kommentera det de gör, inte hur de ser ut. Det är jätteviktigt för dem att bli bedömda efter sina meriter och inte sina utseenden! Uppmuntra också barnen till att ge komplimanger efter vad de gör snarare än efter hur de ser ut.

* Att vidareutbilda dig själv

Eftersom att jag tycker genusvetenskap är det intressantaste och viktigaste som finns tycker jag förstås att alla borde läsa minst 1 kurs i det. Det tycker jag är samhällskunskap och allmänbildning. Oavsett om en håller med eller inte är det bra att vara påläst, och det blir lättare att själv se vad som behövs göras för större jämställdhet i klassrummen. Sedan finns det helt fantastiska (ljud)böcker, filmer, bloggar, facebookgrupper/sidor, Instagramsidor, poddar, artiklar därute på alla nivåer, för tyvärr vet jag att inte alla har möjlighet att plugga något mer. Jag kommer sätta upp en sida här på bloggen för tips. Och eleverna själva älskar att lära sig om feminism (även om de förstår att det är feminism det handlar om eller inte)!

* Att lära ut om kvinnor

Det gjordes en undersökning på historieböckerna i skolan, och det visade sig (surprise) att långt över hälften av de nämnda var män. Kvinnor fick mellan 10 och 16 procent. Det är inte förvånande, men i samband med den överdrivna representationen av män och underrepresentationen av kvinnor i övriga samhället blir det ganska allvarligt. Barn växer upp utan att veta hur mycket kvinnor har bidragit till historien och vårt samhälle, och både flickor och pojkar får manliga förebilder. Antalet pojkar som har kvinnliga förebilder är nästan icke-existerande. Därför är det viktigt att lärare kan kompensera snedvridningen och tänker på att ta upp kvinnor så mycket som möjligt i olika sammanhang.

* Prata med föräldrarna

Vad får pojkar för bilder från sina pappor? Säger pappan därhemma att tjejer inte kan spela fotboll? (har hört riktiga skräckexempel) Tycker föräldrarna att ”flickor ska vara flickor och pojkar ska vara pojkar” och undviker att ge sonen rosa kläder eftersom det kan göra honom homosexuell? Får flickor höra att de är ”barbie” och ”söt liten docka” och ”maaammas lilla flicka” dagarna i ända? Uppmanas pojken hemifrån att inte gråta eftersom det är för tjejer, eller flickor att inte prata så högt? Jag vill förstås inte lägga skulden på föräldrarna i nånting som hela samhället är med och bidrar till, men vi måste komma ihåg att starka värderingar kring könsroller oftast kommer hemifrån när det gäller barn. Därför kanske det inte räcker hur ofta barnet i skolan får höra att flickor och pojkar är precis lika bra, när hemmet visar precis tvärtom.

Det finns så otroligt duktiga pedagoger där ute, och jag tycker det är synd att genusdimensionen inte läggs till i deras undervisning, så som skolinspektionen skriver i en färsk rapport. En bra och engagerad lärare kan göra mer för jämställdheten i en klass än vad alla feministiska skribenter i världen kan, och det tycker jag vi måste ta vara på.