Könsroller då och nu

Mormor har aldrig hört talas om feminism, än mindre radikalfeminism och lesbiskhet som politisk praktik. Ändå förstod hon när jag berättade om hur det fungerade- att all den här tiden och energin som vi ger till män utan att få tillbaka, ska vi istället vända mot andra kvinnor. Mormor föddes 1932 i Ukraina (och flyttade sedan till Ryssland), och fick lära sig av sin mamma och mormor att det finaste en kvinna kunde vara, var husmor och mamma.

Men hon gifte sig med en 15 år äldre man, fick inte barn förrän vid över 30, jobbade som högstadielärare i 60 år och fick hjälp av sin mamma med både barn och hushåll. Husmorslivet var helt enkelt inte för mormor. Men när hennes mamma dog, och även mannen, och dottern (alltså min mamma haha) hade flyttat hemifrån, blev det så i alla fall att de här senare männen i hennes liv hon bott och varit tillsammans med förväntade sig något helt annat.

Mormor lagar komplicerad mat varje dag och städar och gör pajer trots att hon tycker det är SKITtråkigt med matlagning och hushållsarbete. När vi hälsade på var hon på dåligt humör varje gång det skulle lagas mat men att bara äta ute eller låta någon annan göra det var otänkbart. Men trots att mannen inte gör något hemma förutom att ge henne mer arbete tycker hon det är viktigt att ha någon att bo med, klart ingen vill vara ensam. Valet står alltså mellan att bo helt själv eller att underkasta sig rollen som husmor, och eftersom hon ändå förberett sig för den rollen sen hon var en liten flicka blir valet enkelt.

För den äldre generationen existerar inget annat sätt att leva för kvinnor än genom en man, och det krossar mitt hjärta att mormor inte kan göra praktik av radikalfeminismens idé att kvinnor mår bäst av att leva genom andra kvinnor. När jag skriver ”att leva genom en man” menar jag inte att de inte fick arbeta eller var lagligt tvingade att bo tillsammans med en och få barn tillsammans. Utan snarare att det presenterades som det enda sättet att ha ett bra liv på; en man som arbetade och stöttade, ett barn som skulle ´uppfylla´ en. Mannen skulle en hålla fast vid i alla lägen…

Nu när jag skriver detta kommer jag att tänka på- låter inte detta jävligt likt hur det är i dagens Sverige?? Ett förhållande med en man ska bekräfta en som kvinna (och som människa) och ger en en självklar plats i samhället. Det är en sak att vi har fler alternativ, men det är en annan sak att vi inte använder dem. Mormor skulle logiskt sett leva bra mycket bättre ensam eller tillsammans med typ en vän (alltså en kvinnlig sådan) men väljer ändå att leva tillsammans med en man. Precis som kvinnor OCH tjejer gör här, fast att vi pratar om att vi ”bara vill ha det så” och mormor pratar om att det är det bästa av naturen.

Mormor kan inte bara skaka av sig rollen som kvinna, som är lika mycket hennes personlighet som hennes kärlek till arbetet som lärare. Det kan inte vi heller göra, jag är precis lika mycket ”tjej” som hon var en gång i tiden. Rollen förändras, men trots att den fortfarande är så himla viktig för vem en är så hoppas jag att vi kommer kunna välja och vraka lite mer kring normerna än vad mormor kan. Jag kan se ”typisk” ut men inte behöva skratta åt killarnas alla skämt. Jag kan ha en typisk kvinnlig utbildning (genusvetenskap) men inte behöva planera mitt liv efter en man. Till exempel.

Så istället för att acceptera traditionella roller bara för att ”det känns rätt” och sen göra precis så som alla andra gjort i alla tider, inse att det är dags att ifrågasätta och förändra mönstrena nu. För mormors skull.