Hur barn blir könsstereotypa

Ett samtal på eventet den 8 mars (jag vet att det är sent men som sagt inläggskö) skulle handla om mammor och feminism, och bestod av 4 kvinnor som var både mödrar och feminister. Där fick jag en hel del att tänka kring, precis som med det första samtalet den kvällen som var med Birgitta Olsson.

Till exempel hur skevt det är att så många människor pratar om att mamman är den viktigaste när det gäller att fostra barnen, och att mammor behöver uppfostra på andra sätt, bli mer medvetna, borde göra ditten och datten för att världen ska bli bättre med hjälp av barnuppfostran. Hur kan vi ens lägga ännu mer ansvar på mammor, de som alltså redan tar mest ansvar för att hemmet och familjen ska fungera? Alltså ska vi istället för att fråga vad mammorna inte gör för jämställdeten, fråga vad papporna ska göra eftersom det är ganska tydligt att det är de som gör minst generellt sett i i princip hela världen.

För trots att mannen har en feministisk analys, kan han när barnet väl har kommit ändå hemfalla till ”instinkten” att 1. Tjäna pengar och 2. Skydda familjen. Då krävs det mycket för att kunna agera jämställt med kvinnan.

Dessutom påverkas barnen inte bara av sina föräldrar, utan ju äldre barnet blir ju mer påverkas det av samhället runtomkring och andra barn. På scenen vittnade mammorna om barn som kommit hem och sagt ”Du är brun och ful” till sin pappa. Vart kom de orden ifrån? Eh jo andra barn. Som fått dem av andra vuxna (och barnprogrammen där alla vackra är vita med rakt hår. Usch). Kommer ni ihåg Soran Ismails program Absolut Svensk där det visades hur barn hellre leker med en vit docka än en brun?

Innan kunde jag tänka så att föräldrar verkligen behöver göra mer för att deras barn inte ska hemfalla åt rasism, stereotyper, sexistisk syn på tjejer och så. Men efter samtalet tänkte jag mer att- föräldrar gör redan så gott de kan. Är de inte woke gör de fortfarande så gott de kan. Och är de woke så finns det ändå inget som garanterar att barnen inte anammar samhällets syn på normer och samhällets kvinnoförtryck. Jag ska så försöka vara snällare mot föräldrar! Om de inte är sexister, dvs. Då kan jag knappast säga att de gör sitt bästa för sina barn -.-

En annan sak jag fick med mig var att de tyckte det var viktigt att kunna säga till ett barn att hen är förtryckt (oavsett vilket förtryck det gäller) och vad det innebär. Hen kommer ändå möta rasismen tidigt i livet t.ex., så det är bättre att de kan bemöta det och tänka att det är dem det är fel på, inte mig. Och jag håller med! Hade mina föräldrar sagt att pojkar i min klass skulle börja bedöma mitt utseende bara på grund av att jag var tjej, så skulle jag kanske ha haft bättre verktyg och inte tagit åt mig så mycket som jag gjorde. Det är inte att ”skydda” barnen att inte berätta hur världen ser ut, utan det är att ta ifrån dem bra svar-på-tal som hade kunnat hjälpa dem.

Sen har jag själv märkt att det bästa sättet för barn i förskolan att bli normkritiska (eller åtminstone inte könsstereotypa) är ifall de har pedagoger som har en feministisk och antirasistisk analys själva. Det finns inga övningar eller barnböcker i världen som kan övertrumpfa en feministiskt engagerad pedagog.