Rädd att vara ute själv?

En fråga som varit bland de allra, allra viktigaste för mig sedan jag ”upptäckte” feminismen har varit rädsla, och specifikt då kvinnors rädsla. Ingen känsla är lika utmärkande för att vara ”kvinna”, och ingen känsla kan samtidigt vara lika begränsande och osynlig som rädsla. Rädslan var det allra första jag skrotade när jag hittade feminismen, min analys gjorde att jag förstod just HUR absurt det var att jag- som aldrig någonsin blivit utsatt för någonting utomhus som var värre än något jag blivit utsatt för inomhus- skulle undvika att lyssna på musik när jag gick själv, skulle undvika att åka själv efter vissa tider, eller undvika vissa kläder/blickar/platser när jag var ensam.

Vem är det som tjänar på att vi tjejer hela tiden ser oss om över axeln, ringer en vän, ber varandra att sms:a när vi kommer fram och har alla dessa andra sätt att försöka känna oss säkrare på? Vem är det som tjänar på att vi säger till våra döttrar att inte gå ut, att inte vara själv, att inte ta plats och framför allt att vara rädd? Jo varenda jävla man tjänar på det. För ju mer vi tjejer är rädda och drar oss undan, försöker göra oss små och inte ta någon plats när vi sitter på t.ex. nattbussen hem, ju mer vi försöker gå på sidan av vägen och undvika att stöta oss med andra, desto mer plats får de vi försöker undvika. Jag skulle vilja säga att alla män tjänar på tjejers rädsla i det offentliga rummet*, oavsett om de själva har varit med och medverkat till den eller inte.

Eftersom rädsla är just en känsla, är det svårt att säga till någon att bara sluta vara rädd. Det fungerar inte så, vilket jag också vet, men samtidigt så blev det när jag började analysera varför jag var rädd, vem har lärt mig det, vem tjänar på det, som jag till slut kunde kasta den känslan åt helvete och istället börja ta för mig av det som alltid varit männens plats; det offentliga rummet*. Det är ett stort problem att vi inte ifrågasätter känslorna utan istället bara accepterar dem som någonting statiskt, något som inte går att förändra och istället bara anpassar oss till dem. Men alla känslor kommer någonstans ifrån, och mitt första minne av rädsla för något som inte var hotfullt egentligen var när jag var 4 år och var rädd för äldre killar.

Trots att rädsla formar kvinnors liv på sätt inte ens jag kan föreställa mig helt och fullt och är nästan allomfattande, är det SÅ ofta män inte ens verkar vara medvetna om hur det ser ut för oss? För dem är det ju vardag att kunna gå vart de vill och ensamma, om de vill, helt utan att ha 100 olika strategier för att våga göra det (jag generaliserar. Rasism och andra förtryck påverkar förstås också mycket). Men denna obrydda frihet kommer alltså på bekostnad av vår, alltså kvinnors, ofrihet, för att någon ska kunna gå rakt fram måste någon vika av åt sidan. Om någon är rädd i det tysta, slipper den andre tänka på saken.

Jag ska inte ens gå in på allt det som visar på att det absolut farligaste kvinnor kan göra, är att bli ihop med och leva med en man. Det får bli ett annat inlägg, men faktum är att det är intressant att tänka på vem som tjänar på att vi kvinnor är rädda för någon annan, någon som sitter i buskarna och väntar på ett offer och undviker att gå ut, istället för att vi undviker att leva med män vilket som sagt var, är SÅ MÅNGA GÅNGER farligare för oss.

Därför borde alla tjejer testa det här: Skrota rädslan. Jag vet att känslor är irrationella och går ej att styra men testa att gå långsammare istället för fortare förbi killar, testa att breda ut dig på sätet och gå rakt fram istället för att trycka mot väggen när du möter på killar, testa att inte vara rädd så får du se att det offentliga rummet är yours for the taking.

*Det offentliga rummet är alltså alla de platser som är utanför hemmet- t.ex. gatan, kollektivtrafiken, biblioteket, tandläkaren, torget, affären osv.